Fototips #2

Du vill ta porträttbilder på din häst. De ska vara "rena och snygga" men ändå inte simpla. Vädret har sagt upp sig och solen gömmer sig bakom molnen (inte helt ovanligt så här års) så vad gör du? Fotar bilder med svart bakgrund så klart! Alla kan, och det blir alltid snyggt om man gör rätt.
 
För att illustrera hur jag gör delar jag den här bilden tagen av Lydia Karlsson.
 
Du behöver:
  • En häst som gärna är knoppad och fixad, kolla så nosgrimman sitter rakt och alla flärpar i tränset är istoppade. Ha helst tygeln som att du ska rida, det blir minst rörigt på bild.
  • En medhjälpare eller helst två, en som kan locka hästen att titta och spetsa öronen, och en som kan hålla en ev reflexskärm. Har du ingen sådan kan du göra en av aluminiumfolie på platt underlag, det går lätt.
  • En dörröppning till en byggnad som är ganska lång, i det här fallet foderladan på ridskolan, men stallgången funkar också bra oftast. Släck och täck gärna för fönster med täcken eller liknande. Det spar in redigeringstid.
Ställ hästen i dörrhålet precis så att ljuset faller på den fram till manken ungefär, ibland får man ställa den ännu längre fram, för att öronen inte ska "försvinna" i mörkret.
Se till att ljuset helst kommer framifrån, mitt på dagen är alltså ultimat, men övrig tid kan man ställa medhjälparen som på bilden, på den "mörka" sidan med en reflexskärm brevid hästen. Då studsar ljuset i den och lyser upp båda sidorna.
Du som fotar bör stå så att du kan kapa bort så mycket som möjligt av bakgrunden redan i sökaren på kameran. Försök komponera bilden redan i kameran, så blir det enklast att redigera sedan. Medhjälpare nr två står rakt bakom dig som fotar, och rasslar med något så öronen spetsas, eller ta ut en annan häst och gå förbi med så hästen blir intresserad. Ta MÅNGA bilder, det är alltid något öra åt fel håll, någon blinkar, hästen tuggar eller lipar osv. Minst 100 bilder på en session, då kan man känna sig rätt lugn över att inte ha missat ögonblicket då allt stämde.
 
Resultatet? Tja, här är några av mina "svart bakgrund-bilder". Alla tagna under halv storm och regn eller snö.
 
Viveca & Bosse
Elsa & Hillary
Lydia & Musse
 
Har ni frågor är det bara att kommentera, så svarar jag i kommentarsfältet. Vill ni ha särskilda fototips så berätta gärna vad ni vill ha också!



Hästrasism

Eftersom jag haft hästar i mitt liv i över 30 år så har jag (tyvärr) mer än en gång sett olika exempel på vad jag skulle kalla "hästrasism". Folk som för sitt liv inte kan acceptera att en travare är en fantastisk kompis att rida ut på eller hoppa med, även om den är född för att springa oerhört fort i trav.
Människor som verkligen inte kan låta bli att kalla nordsvenskar eller fjordingar för "dumma, lata och tjocka" fastän massor av dessa hästar har en oerhörd motor och är jättefina i hull och muskulatur. Grov benstomme och mycket man och hovskägg är inte detsamma som slö lat och oduglig. Snarare är dessa grövre hästar några av de mest mångsidiga, coolare från start och orkar både dra och bära mer än de flesta halvblod.
 
En galopp på stranden är lika härlig oavsett vilken häst man rider. Här råkar det vara travaren Trullsan som fastnat på bild.
 
Jag är helt på det klara med att var och en har rätt till sin åsikt, och jag respekterar att man har olika syn på saker. Men jag tycker inte det är riktigt ok att man dömer någon för att den gillar, sköter eller äger en häst av en viss ras eller typ. Man behöver inte gå särskilt långt för att se dubbelmoralen i hästrasism heller. Många som kläcker ur sig att de "haaatar kallblod" älskar samtidigt Frieserhästar. Men vänta nu.. Frieserhästen ÄR ett kallblod! Hoppsan. Och någon som verkligen inte kan med Quarterhästar kan äääälska Painthästar. Fast ojsan, en Paint ÄR en Quarter fast med skäckfärg.
 
Arabhingsten Elliott är mångas drömhäst just för att han är en arab och dessutom hingst, men han är inte mer värd än någon annan häst bara för att han råkade födas med en smäcker kropp och hett temperament!
 
Ardennerstoet Ellis är på inga vis mindre häftig än Elliott när hon kommer i galopp mot mig. Snarare tvärtom! Där snackar vi power och urkraft.
 
Många gånger handlar det alltså om ren okunskap. Men det gör inte saken bättre, ärligt talat. Varför ska man fördöma någon, häst eller människa, baserat på hur de ser ut? En häst som är tjock har i allmänhet hamnat i fel händer, det är inte hästens fel. Banta ner den, och låt den arbeta som en häst ska, så har du snart nog en häst som både ser ut och mår bra, även om det står i registreringsbeviset att det är en Nordsvensk eller Ardenner.
Jag blir uppriktigt sagt både ledsen och arg när folk svartmålar varandra och varandras hästar baserat på utseende och ras. Alla hästar har sammetsmular. Alla hästar är fina vänner om man behandlar dem rätt. Och alla hästar har förutsättningen att bära eller dra dig om du ber den och ger den rätt förutsättningar. Att du är ryttare betyder inte att du inte får eller kan tycka om att bli dragen istället. Jag själv hade aldrig suttit bakom en häst när jag började på Hästskötarlinjen. Men jag lärde mig snart att älska att köra häst lika mycket som att sitta på ryggen, det är lika häftigt att dra på under en lång raksträcka bakom hästen som att galoppera på en stubbåker på hästryggen. Att verkligen se hur hästens muskler jobbar när den sträcker ut var en upplevelse jag missade ovanifrån. Allt har sin tjusning, och jag har idag testat att köra en, två och fyra hästar och tycker det är en otrolig känsla, att jag ensam kan styra två eller fyra hästar i stället för när jag rider, bara en.
 
Mina två frieserhästkompisar Marrit och Simon i arbete. Massor av power och riktigt häftigt att vara den som styr dessa två muskelpaket!
 
Helt allvarligt så tycker jag att det är lite skrämmande hur hårt människor kan döma varandra och varandras hästar, baserat på struntsaker. Huvudsaken är väl inte att man har en häst av en viss ras utan att man trivs med den häst man har eller rider? Hur många högt älskade ridskoleponnyer är inte korsningar? Hur många duktiga hästar finns det inte därute som skolats om från det ena till det andra? Fler borde lära sig att se individen i stället för stamtavlor och prestige. Man är inte sämre för att man har en "avdankad galoppör" än om man har ett halvblod. Man rider inte bättre på en arab än på en islandshäst. Sen kan det vara så att vissa raser har fått vissa egenskaper eller har bättre förutsättningar för något som man föredrar, som Frieserhästens steg eller nordsvenskens lugn etc. Men alla hästar är hästar. Och vi borde sluta se dem som statussymboler och skäl till kränkningar och mobbing. Vill man hoppa kan man göra det även på en islandshäst även om den råkar vara femgångare eller har gått på turridning i tio år. Det handlar om individen, inte rasen.
 
 



Hunden, naturlig del i stallet

Jag tror att jag kan räkna på ena handens fingrar de stall där jag varit där det inte funnits en eller flera hundar i stallet. Det är uppenbart att hunden och hästen liksom "hänger ihop". Men enligt min erfarenhet så är det inte alldeles okomplicerat alla gånger. Det finns flera faktorer som gör att det blir lite riskabla situationer när hundar och hästar möts. Inget ont i att man har hunden med sig, men man måste komma ihåg att det handlar om djur, dessutom rovdjur (hunden) vs bytesdjur (hästen). Och om det finns flera hundar i stallet kan det bli konflikter, helt enkelt för att man kanske inte introducerat hundarna ordentligt för varandra t ex. Jag har själv haft flera hundar som varit med i stallet, och tänkte därför dela med mig av lite erfarenheter och tips.
 
Att ha hunden lös i ridhuset när man rider är kanske ett mindre bra val om inte allas hästar är vana.
 
 
Jag har alltid sett stallet som hästens hem. Där ska det vara lugnt och ordning, inget bus eller spring. Samtidigt har jag också fått inse att stallet är en superbra variant av miljö- och social träning för hundar. Det är massor att lukta på, se och höra, och det är inte sällan ganska många utmaningar som man inte kan få på andra sätt, exempelvis som på bilden nedan, Heepa fick vara med i stallet varje dag nästan och lärde sig snart att man var säkrast på havrelåren när det stod hästar i gången, då hade man dessutom bra uppsikt över gödselstacken och in i hagarna. Att låta hunden sitta på höga föremål gör dem ofta lugnare eftersom de får bra överblick. Att det dessutom är bra balans- och underlagsträning gör ju inget!
 
 
Ju mer du gör med din hund, desto mer konstiga saker accepterar den. Heepa hade vi på foder ifrån Försvarsmakten innan hon blev vår egen, och då ingick det i vårt "jobb" som fodervärdar att lära henne att vara cool överallt och hela tiden. Att åka skottkärra mellan stall och hage i stället för att springa intill mig var ett exempel på hur jag kunde kommendera henne till något konstigt, och det blev praktiskt nog en säkerhetszon, om hon kände sig trängd eller trött så hoppade hon upp i en skottkärra där hon var mer säker. Dessutom oerhört bra balansträning och förtroendebyggande mellan mig och hunden.
 
Heepa valde ganska snart själv att lägga sig i skottkärran när hon ville vara ifred från hästarna :)
 
 
När hästen och hunden inte känner varandra riktigt, eller om det blir som det blev i vårt fall, att Heepa stack in skallen i hagen och råkade bli zappad av elstängslet samtidigt som hästen klev fram och var nyfiken, så är det bästa att ha hunden kopplad när man är ute och går eller hanterar hästen. För allas säkerhet. Här nedan tränar Heepa på att umgås med hästen som "blev farlig och bet henne" när hon blev zappad, det tog en hel sommar att återfå hennes förtroende inför hästar efter den stöten. Men det slutade med att hon var oberörd igen, eftersom jag tog med henne överallt. Att man tränar med mycket hundvana och coola hästar som inte skulle komma på tanken att skada hunden är också avgörande förstås.
 
Börja i tid, så underlättar du för din hund när den är runt hästar. Ta med hunden till ridskolan eller ett mindre stall första gången och låt den bekanta sig med hästar som är väldokumenterat lugna och oberörda, då går det i allmänhet bättre. Låt hunden bestämma takten, locka men tvinga inte, och beröm när det går åt rätt håll. Ett "bra" är ofta bättre än godis i början, eftersom hunden har så mycket att ta in och ofta går lite i försvarsposition när det är en stor häst. Är hunden osäker är det bästa att ta den i famnen och låta den nosa och ha möjligheten att vända sig bort ifrån hästen.
Vaquero är nyiken på Grim
 
Heepas första möte med Titus
 
 
Ta med hunden så mycket som möjligt i stallmiljö, så lär den sig successivt att hantera ljuden, lukterna och alla intrycken. För en valp är det världens bästa sömnpiller! Här nedan är Heepa med och sitter kopplad bland hindermaterialet och tittar på medan jag fotar ett hoppekipage, en bra övning på att vara bland hästar. Det luktar häst, och hästen galopperar runt i paddocken, hon sitter fast men har ändå möjligheten att komma undan om det blir läskigt. Dessutom är det bra för att ryttaren har koll på var hunden finns.
 
 
Använd boxarna om hunden är ovan. Det kan vara en trygg plats, samtidigt som det är jättebra att träna på att lämnas ensam i en box som är tålig och där det inte finns något att skada sig på. Många hundar blir nöjda om de får vara med fram tills man sadlat, sen stängs in medan man rider, då vilar de i boxen under tiden.
 
 
 
Slutligen, har du en grundlydnad (få den att sitta, ligga, stanna, stå stilla och komma på kommando samt hålla kontakt med dig) på din hund så underlättar det i ALLA lägen, både i och utanför stallet. Träna på att ha hunden lös och få den att lyda och spontanbelöna den så vill den snart vara nära dig, för då lär den sig att det lönar sig att vara med husse/matte. Med spontanbelöna menar jag att du från ingenstans kastar fram en leksak och kampar lite, tar fram lite godis och ger eller börjar busa med hunden mitt under någon tråkig vardagspromenad t ex. Var spontan och oväntad, så lär du hunden att det kan bli spännande att vara med dig. Lär också hunden "på och av-knappen" d v s att på vissa ställen så är det ok att springa och leka, medan andra platser och situationer kräver att den är lugn och disciplinerad. Ungefär som med en häst; du vill inte att hästen står och hoppar på gången, där krävs att den är lugn, medan den gärna får ha energi under ryttare. Har du kontroll på din hund så gör det inte lika mycket om den inte känner alla i stallet, då kan du i regel få den att avbryta både lek och bråk och oönskade upptäcktsfärder. Men bäst är förstås att alla hundar som "hör till stallet" känner igen varandra och accepterar varandra. Lappar på stalldörren som berättar om vilen eller vilka hundar som är i stallet kan också vara bra.
 
Vår yngre hund Medina får träna på att stanna och stå stilla då och då, vilket hjälper när man är i stallet.



Fototips #1

Jag vet att många vill lära sig att fota hästar bättre, och jag tänkte därför stoppa in ett fototips då och då på bloggen. Här är det första: Porträtt av häst och ryttare uppsuttet.
 
Att fota en ryttare till häst ger ofta trevliga bilder, men att få en bild som den nedan är inte alldeles enkelt eftersom kameran ofta har problem med att få både ryttaren och hästen tydliga och skarpa. Det blir antingen hästen eller ryttaren som hamnar i fokus många gånger. Ett tips kan vara att hästens huvud förs en liten aning åt sidan och att ryttaren "tittar fram" åt motsatta hållet som Lucas gör på bilden med Nevve, då får man en bra kompromisslösning om man fokuserar på mitten, dvs ungefär vid manen/ganaschen, för då blir det tillräcklig skärpa på både hästen och människan. Direkt solljus gör tyvärr ofta att bilder blir väldigt gultonade, och det är fallet med bilden nedan. Jag har inte redigerat den alls nämligen.
 
 
 
Ett annat tips för att vara säker på att fokus inte blir fel är att ekipaget står i profil i stället för framifrån. På så vis hamnar människan väldigt nära hästen avståndsmässigt. Här nedan är det min sambo som fotat mig och Nevve, och jag visste att han inte alls har koll på vad han gör så däför placerade jag oss så här, det är den lättaste poseringen att fota och få bra. Solen gick inte att undvika den här kvällen, annars hade det varit ultimat att få stå i lite skugga så hade jag inte behövt kisa och inte heller hade jag behövt bli så gul i ansiktet. (Jag har inte redigerat om bilderna, de här är tagna direkt ut kameran).
 
 
Här nedan ser man problemet med att ryttaren inte är riktigt skarp jämfört med hästen, då har jag ändå lagt på extra skärpa på hennes ansikte. Men hon tyckte ändå det var bra, så det fick bli så här. Det här uppstod när hästen tittade åt samma håll som ryttaren lutar sig, hade hon lutat sig åt andra hållet hade det varit lättare att sätta skärpan bättre.
 
 



Konsten att spara sina kronor #1

Att ha häst eller rida över huvud taget är inte det billigaste nöjet man kan ägna sig åt, men det finns många sätt att spara in på pengarna litegrann. Jag själv har under de senaste två åren lärt mig att spara pengar och då menar jag tusenlappar, varje månad, vilket har gett mig möjlighet att skaffa ny dator, renovera lite här hemma, fixa med bilen och nu senast, investera i en proffskamera.
Det låter säkert skrytigt, men det är inte alls så det är tänkt, utan jag vill mer inspirera än skryta. Kan jag, så kan vem som helst. Det handlar egentligen bara om att ha rätt tänk och vänja sig vid att göra saker lite annorlunda. Visste du t ex att med appar så kan du då och då hämta ut saker helt gratis, från juice och choklad till pålägg och läsk och mycket annat. Du kan också få gratis biobiljetter utan särskilt stora ansträngningar, och även tidningsprenumerationer. Eller varför inte få rena pengar tillbaka på saker du ändå tänkte handla? Jag lovar, det finns MASSOR att tjäna om man bara vill.
Här nedan kommer några exempel på saker som man kan använda sig av, helt gratis och väldigt enkelt.
 
APPAR:
Earn'd It är appen som just nu ger dig 10 kr bara för att du ens laddar ner den. Dessutom får du pengar tillbaka på allt ifrån pastasås till godis, bröd, läsk och mycket annat, genom att du går in i appen, väljer en vara, svara på någon liten fråga och därmed aktiverar ett erbjudande, och sen köper du vara i VILKEN BUTIK SOM HELST. Spar kvittot, fota det och scanna in streckkoden med mobilkameran och tryck på skicka. Kvittot godkänns och du får pengar rakt in på kontot (skattefritt) när du väljer att betala ut. Man kan betala ut från 50 kr. Jag har fått många hundralappar på detta sätt, och appen finns till både Android och Iphone. Superlätta pengar.
 

RABBLE heter en app som ger dig gratis saker då och då, men även erbjudanden och rabatter. Mycket enkel och bra.
KLIPSTER är väldigt lik ovanstående, även här får man då och då gratissaker och det finns alltid erbjudanden och rabatter.
TIDNINGSKLIPPET är perfekt för dig som läser mycket, då den appen ger en 25 kr välkomstrabatt på valfri tidning i deras sortiment vid nedladdning. Därefter rabatter och annat kul.

Appar som ger gratis varor och/eller gratis varor vid köp av annan vara samtidigt:
ESPRESSO HOUSE (Stor varm dryck brukar finnas ofta, liksom uppgradering av dryck och liten varm dryck)
Mc DONALDS (Gratis burgare eller annan "huvudrätt" vid köp av meny, julkalender, spel för att få små gratisgåvor etc)
MAX (Gratis maxbox, raatt på valfri meny, gratis burgare vid köp av meny mm)
PRESSBYRÅN (Ger bort gratis drycker och annat rätt ofta, klippkort på glass och kaffe mm.)

LOYO heter en app som samlar alla dina kundkort på samma ställe, du matar in korten en gång tillsammans med personuppgifter och kan enkelt ta vara på erbjudanden från exempelvis Guldfynd, Albrekts Guld, Blomsterlandet, BR och massor av andra ställen. Alla erbjudanden som syns i appen är unika och utöver de ordinariebutikserbjudandena, så det är alltså "utöver" de vanliga rabatterna.
MATPRISKOLLEN hjälper dig att hålla bra koll på priserna i varje butik i din närhet, du kan lätt jämföra priser på respektive vara och få bästa möjliga pris.
REKLAMBOXEN visar alla veckans reklamblad i telefonen i stället för att man ska ha allt på olika ställen. Bara välj butik och kolla. Mycket praktiskt.
 
En av många saker jag fått helt gratis OCH fått återbäring på via rabattkoder och erbjudanden, en fotoalmanacka som jag gjorde i ordning själv till julen 2015 åt mina föräldrar. Värde 149 kr, Återbäring 20 kr.

Handlar du mycket online så rekommenderar jag varmt att du använder en kombination av dessa återbäringssajter:
REFUNDER som ger 48 timmar med DUBBEL återbäring efter registrering.
BONUSBAY
CASHBACKSHOPPING
KATJING TILLBAKA

Det är gratis att gå med, och du får pengar tillbaka genom dina köp som du gör online. Du kan också tjäna pengar genom värvning, olika för de olika sidorna. Det finns tillägg till Firefox att ladda ner för att underlätta så att man slipper tänka på vilken sida man kan använda sig av för att få återbäring, det enda du behöver göra annorlunda är att klicka på Aktivera Återbäring eller gå in på sidan och söka reda på företaget du vill handla hos. Tillsammans har dessa tre ett enormt utbud på allt ifrån djurartiklar till resor, kläder, smink, böcker och allt annat. Varför inte få pengar tillbaka när man ändå ska handla?? Det tar lite tid innan pengarna kommer tillbaka, men det är väldigt lätt att få dem in på kontot när man väl har fått återbäringen godkänd.
 
 



Bildbomb

Något jag försöker göra när jag fotar hästar numera är att fokusera på personen och inte ha med hela hästen i bild alltid. Det går att få med lite hästkänsla utan att hela hästen syns, och här nedan kommer en liten bildbomb på exempelbilder som illustrerar vad jag menar. Ibland funkar det bra att kapa hästen eller ha fokuset på människan och låta hästen komma på andra plats i bilden.
 
En del av hästen räcker, man förstår att Musse är med och att han är Lydias häst.
Du spenderar troligen en del tid vid din hästs rumpa, men hur ofta på bild?
Krama din häst, den gillar det och får något mjukt i blicken, samtidigt som det blir en annorlunda porträttbild.
När fokus ska ligga på dig men hästen ändå ska antydas kan en sån här bild vara ett alternativ.
Bandet mellan människa och häst syns ofta bättre ifall man kapar lite och inte låter hästen ta upp hela bilden.
Jag var livrädd att inte få med hela Humlan på den här bilden, för "en bra bild" kapar man ju inget på. Men så gjorde jag en grej av att Tessan skulle vara mer dominant än hästen och jag gillar den här bilden betydligt mer än de vanliga porträtten som togs samma dag.
 



Bli vän med din häst #2

Hur ofta gör du saker med din häst som INTE involverar det vanliga stallfixet eller ridningen? De allra flesta glömmer faktiskt att hästen är ett socialt djur som trivs ypperligt bara med att stå och vara en del av en grupp. När jag hade hand om Nevve så märktes det verkligen oerhörd skillnad på om han fått uppmärksamhet utöver det nödvändigaste, eller inte. Han var en sån häst som såg till att få uppmärksamhet om man inte gav honom den, men genom bus, som att slita sig när man ledde honom in ifrån hagen (sprang tio meter bort och tittade) eller genom att stjäla saker och kasta iväg, eller helt enkelt genom att vara "jobbig" och krafsa med hoven eller banka på boxdörren. Så fort man kom, slutade han. Han ville helt enkelt ha uppmärksamhet.
 
 
När jag insåg hur det låg till så införde jag "ridfria dagar" och jösses vilken glad häst jag fick! Han uppskattade verkligen att bara stå och få manen ryckt eller få lite massage medan jag pratade med folk runtomkring. Han älskade också att trickträna och leka med pilatesbollen i ridhuset, eller bara gå en sväng och beta och kolla på omgivningarna. På sommaren brukade jag sätta mig i hagen och bara kolla på hästarna och Nevve höll sig alltid nära mig, fick en klapp då och då och var allmänt nöjd med livet.
Det behöver inte vara så svårt att bli närmare vän med sin häst, det beror helt enkelt på att du spenderar tid med den, och att det ni gör passar hästens personlighet. Visst är det mysigt att rida men det är faktiskt lika mysigt att gå med sin häst en sväng och kanske ta några selfies eller bara titta. Många som går med sina hästar traska på konstant, men jag har märkt att många hästar uppskattar att stanna och äta lite, kolla runt och smälta intrycken av de miljöer som är runtomkring.
 



Dressyrtema och irritation

Dagens stora event var en fotosession med Lydia och Musse på ridskolan. Tråkigt nog hade Musse lyckats slå på sig och därför var ridning ingen bra idé men lillasyster Elsa och hennes fina ponny Hillary blev lite stand in på ridsidan, och vilken power det var i den ponnyn, jösses!
 
Men nu går jag händelserna i förväg. Vi fotade en del porträttbilder och dumt nog gick vi runt ute och gjorde det en stund, så när vi kom in i ridhuset blev det väldigt mycket kondens på objektivet, så jag bytte till ett objektiv jag precis köpt häromdagen och inte hunnit prova. Det är inte lika ljusstarkt på långa vägar, men har en trevlig zoom och jag kände att det var värt att prova i alla fall. Med facit i hand hade jag nog hellre väntat en stund extra så det vanliga 70-200 f/2,8 objektivet fick torka till lite. Men nu har jag lärt mig något i alla fall. Nedan några av dagens porträttbilder.
 
Dagens solklara favoritbild enligt mig. Lydia och Musse.
 
Myskänsla när Hillary gosar med matte Elsa
 
Jag älskar den här bilden, trots att Musse bara är med delvis.
 
Ett annat exempel på hur jag gillar att porträttera ryttare med hästkänsla och ändå mer fokus på människan.
 
Den här bilden är nog min favorit på Elsa och Hillary, den lilla damen var en viljestark individ som gör lite som hon vill, och det var mycket glädje inblandat i deras relation, något som jag tycker speglas här. Busig häst, glad matte.
 
Ibland kan något så enkelt som en pall förändra allt, jag gillar ljuset här och kommer fortsätta experimentera med den här typen av bilder.
 
Tråkigt nog så visade sig mitt nya inköp av objektiv vara ett felköp på flera sätt, för det levererade verkligen inte alls vad det lovades, och jag kommer att reklamera det imorgon. Jättetråkigt att jag valde att fota alla ridbilder på Elsa och Hillary med det objektivet när det blev kondens på linsen på det andra, de red verkligen otroligt fint och det var så roligt att se en riktigt fin ponny och en duktig ung dressyrryttare. Och jag trodde faktiskt när jag tittade i kameran att bilderna skulle bli fina, det såg så ut. Men tyärr blev de oerhört korniga och fula, men för sakens skull så visar jag några av dem för det syns ändå vilken grymt fin ponny det är.
 
 
Samtidigt som jag inte kan låta bli att bli besviken så är jag samtidigt glad att jag fick tillfälle att testa objektivet så tätt inpå köp, då lär det i alla fall inte vara några problem att byta det mot något bättre, och ännu bättre är ju att vi har ett par sessioner kvar att fota eftersom vi avtalat om tre sponsorsessoner. Jag ser redan fram emot nästa gång, då hoppas jag det blir ridbilder på Musse också! En fantastiskt snygg kille även han.
 



Fantastiska ponnyer

Idag blev det fullt upp med alla härliga ponnyer och barn hos Tina när jag skulle fota lite bilder för att träna med nya kameran och samtidigt försöka få till något till min portfolio. Fyra ponnyer, tre glada tjejer, en hund och en mamma/instruktör och så jag. Mycket samtidigt, men oerhört skoj!
Det blev en hel del fina bilder, inte så konstigt med så många hästar och duktiga tjejer, men jag fick en storfavorit och det var den här på alla hästar och tjejerna tillsammans, jag är helt förundrad över att jag fick till denna alls med tanke på hur vissa öron plattades bakåt, barnen hade svårt att stå stilla och skrattade och stojade. Men det är såna här bilder som jag blir extra glad över att få till. Att fixa ett ekipage åt gången är ju en sak, men sju starka viljor samtidigt.. tja, en utmaning är det sannerligen!
 
Att få allas uppmärksamhet är en sak, att få fyra så olikfärgade ponnyer att synas är en annan del av utmaningen. China längst till vänster är mer åt det ljusare hållet, så hon fick stå där det började vara lite mindre ljust. Ikaros är ju skimmel så han syns oavsett var han står. Lilla svarta Jack behöver placeras där ljuset verkligen når honom för att synas bra, och fuxfärgade Eddie är lite som China, det funkar att ha honom på sidan om det starkaste ljuset. Det som jag "prioriterade" lite var storleksordningen. De två minsta i mitten och större på sidorna, och den av tjejerna som inte är tävlingsklädd står som "avdelare" mellan tjejerna och deras hästar, som den hästskötare hon var. 
 
Lip's Limited Edition "Eddie" och Anna
Laeryds Ikaros, 23 år ung och Maria
Den storhoppande Chic Chick "China" e. Rimskij u. Chamira ue. Glansevin Gadabout och Anna
Jack och Maria



Bilder jag tar tillhör inte dig

Inte bara en gång har jag hittat mina bilder lite överallt, från tidningsreportage till hemsidor och bloggar mm. Och jag kan för mitt liv inte begripa hur man resonerar när man chansar genom att "låna" mina bilder utan mitt ok? Det är för dyrt att köpa bilder för att använda dem i annonser tycker många.
 
Ok jag förstår till viss del, för jag inser att väldigt många inte förstår att det tar minst tre gånger längre tid att iordningställa bilderna efter man har fotat, som det tar att genomföra själva fotosessionen. Jag inser också att många inte ens reflekterar över alla småsaker som kostar pengar för mig, att jag också har utgifter i samband med mitt fotande. Bara som ett exempel har jag just köpt några nya minneskort, summan för dem blev 3000 kr. Med rabatt. Det är med andra ord inte gratis för mig att fota. Mitt kamerahus och "hästobjektivet" ensamma kostar närmare 100 000 kr totalt. På riktigt. Det är inga leksaksgrejor jag använder. Det är riktiga proffssaker som verkligen är till för att fota just snabba saker som hästar och ändå hålla skärpa, få bra bilder i dåligt ljus osv.
 
 
Att fota är ett intresse, ja. Men det betyder inte att jag vill ha mina bilder spridda vind för våg vare sig med eller utan logga på. Många hästmänniskor väljer att chansa och "lånar" bilder tagna på tävlingar osv i annonser, och visst förstår jag tänket, man behöver ju trevliga bilder för att attrahera kunder. Men man kan tänka ett steg längre! Om det nu är så viktigt med bilder till annonsen, varför lägger man då inte ut en tusenlapp eller två och får det ordentligt gjort med rörelsebild, exteriörbild, porträtt och vad man nu vill ha? Nej för det är dyrt. Men man kan ju lägga den kostnaden på hästens pris vid en försäljning och därmed få pengarna tillbaka? Nej, många tänker inte så långt. I stället norpas det bilder från Equipe (framför allt, och mycket därför fotar jag inte för dem) eller andra ställen och så chansar man på att det funkar i annonsen.
 
 
Det folk inte riktigt förstår är att det kan bli så mycket dyrare om man väljer att göra så. Jag som fotar bilderna äger dem, och därmed skyddas mitt verk (mina bilder) av Upphovsrättslagen. Det innebär att jag kan skicka en räkning på tusenlappar för att du använder min bild (som kostar 375 kr att köpa) olovligen, låter bli att ange mig som fotograf och för att du ska betala för bilden. Det kan dessutom bli aktuellt med en polisanmälan, då det faktiskt handlar om ett lagbrott med upp till två års fängelse på straffskalan.
Det är verkligen vad jag skulle kalla att vara dumsnål.  Det finns liksom inte ursäkter. Vill man ha ett snyggt träns får man köpa det, vill man ha snygga bilder får man köpa dem också. Det är inte mer ok att stjäla mina bilder än att snatta på affären. Ändå är det betydligt vanligare, och det är SÅDÄR kul eftersom jag hela tiden framstår som väldigt gnällig och sur när jag hör av mig till bildtjuvarna. Jag är inte vare sig sur eller gnällig utan tvärtom ganska generös med mina bilder. Man får gärna lålna dem till annonser eller reportage etc OM MAN FRÅGAR men det är väldigt få som tänker så långt. Tyvärr.
 
Snabba fakta om bilder som väldigt många inte ens vet:
  • JAG äger mina bilder även om du får en kopia som en del av ett fotopaket du köpt. Det är bara jag som får dela ut bilder till någon annan. Du har mitt ok att visa bilder på vissa ställen men inte mer än så.
  • Att strunta i att skriva vem som fotat kan bli dyrt. Enligt lag ska det ALLTID anges fotograf om det inte är du själv som tryckt ner knappen. Annars kan du för varje gång namnet saknas, debiteras bildens grundpris utan förvarning. Det kallas "Utebliven Byline" och gäller både med och utan logga på bilden.
  • Du får ALDRIG förändra en bild på minsta vis när du fått den ifrån mig, det är olagligt och det gäller även på Instagram mm. Gör du min färgbild svartvit eller seipatonad, eller lägger på ett filter så har du förvanskat mitt verk och det kan jag skicka en räkning för helt utan förvarning samt polisanmäla.
  • Bilder som jag tagit får inte vara med ireportage eller reklam utan mitt ok, och att skicka min bild till fototävling i ditt eget namn eller sälja/ge bort min bild som om du själv tagit den är också olagligt.
Jag hoppas att någon lärt sig något nytt, det verkar vara mycket okunskap i ämnet.
 



Bli vän med din häst #1

Något jag ofta förespråkar är att man tar sig tiden att bli vän med sin häst.  Jag hävdar att förtroende mellan häst och ryttare är den bästa vägen till att få bra ritter oavsett vilken disciplin man ägnar sig åt. Jag känner många som kunnat sluta använda inspänningar och hjälptyglar när de fått över hästen på sin sida och känner att de kan läsa av den bättre. Men för att kunna läsa av hästen så behöver du också känna den och veta hur den beter sig, vad den uppskattar och inte uppskattar, och hur den väljer att reagera i olika situationer.
Alldeles för många tror att bandet mellan häst och människa uppstår genom att man bara kommer och mockar, fodrar och rider, men så enkelt är det verkligen inte. Hästen kan lyda sin ryttare för att den blir ombedd, ja. Men ska man komma längre så behöver man skapa en relation till den, och det är inte bara att mocka och fodra sig in i sin hästs hjärta.
 
Många tycker att det låter svårt, men det behöver det inte vara, så därför tänkte jag dela med mig av knep som kan hjälpa dig att komma närmare din häst. Har du fått hästens tillit och vänskap en gång så lär du ha betydligt lättare att få den att gå förbi den äckliga vattenpölen eller hoppa det där lite läskiga hindret som den annars skyggar för
 
När hästen kommer till dig i frihet, visar att den vill vara med dig trots att den inte måste, då är ni på rätt väg.
 
Mitt första tips är att du tar dig tiden att stretcha med din häst efter varje ridpass. Inte bara för att det är bra för hästens återhämtning efter ett rejält ridpass, men för att det också stärker förtroendet mellan er väldigt mycket. Många hästar tycker att det är lite läbbigt att man håller fast hovarna och benen i början just för att de är flyktdjur och vill kunna springa om någonting händer, men de lär sig snart att det blir rätt skönt.
 
På bilderna nedan är det Viveca och Bosse som illustrerar hur du kan börja enkelt med frambenen. Se till att vara nära hästen och håll koll på minspelet så den inte börjar krafsa eller slå med hoven du håller i. Verkar hästen irriterad så släpp och börja om.
 
När du tänjer frambenet framåt så börja med att sträcka rakt framåt med bara några cm avstånd ifrån golvet, och höj benet sakta uppåt, det gör att du får stretcheffekten lite mer intensiv. Var uppmärksam på att din häst slutar "streta emot" och liksom "blir tyngre" i benet, då slappnar den av (nedre bilden) och sänker ofta huvudet också.
 
När du hållit i fem sekunder med en avslappnad häst, så kan du släppa. På den nedre bilden ser du hur man kan hålla för att få ett bra grepp, i karleden.
 
 
Vill du göra bakbenen också så är det enklaste att bara lyfta hoven som att du ska kratsa och sakta gå bakåt så benet sträcks ut bakåt. Vissa stretar emot lite så håll ett bra tag om benet och sträck ut i fem sekunder, många släpper motståndet rätt snabbt bakåt. Sedan gör du samma sak igen med bakhoven men tar tag i karleden som på bilden ovan, och går in under magen med hoven framåt tills hästen signalerar att det är lite jobbigt. Håll fem sekunder och släpp tillbaka i utgångsposition.
 
Varför är detta då en bra grej att göra med sin häst för att bli vän med den? Jo, därför att den måste "chansa" på att du inte kommer göra den illa genom att låta dig ta ett ben, hästen är ett flyktdjur och en häst som "lånar ut" sitt ben till dig gör sig samtidigt sårbar eftersom den har svårare att fly, vilket är dess mest grundläggande instinkt. Genom att stretcha hästen får du alltså tillit och eftersom hästen i regel snabbt inser att det blir skönt när man stretchar, så byggs både förtroende och välbehag upp i samband med att du är närvarande. Pluspoäng på ditt förtroendekonto alltså. Det kan på lång sikt hjälpa dig att övertyga hästen i en situation där den annars aldrig hade valt ditt alternativ, exempelvis att passera något läskigt.
 
 



Speciellt bra? Nä. Men speciell.

Det här kan verkligen vara den mest lyckade misslyckade bild jag tagit någon gång. Det var tre år sedan idag som jag tog den i farten när Nevve skulle löshoppa, och jag hann inte mer än slå igång kameran förrän herr "jag älskar att löshoppa" drog järnet och det var bara att skita i inställningar och försöka hinna sikta hjälpligt.
 
Trots att den är totalt fail på fokus och skärpa osv så är detta ändå en av mina absoluta favoritbilder på Nevve, den visar nämligen honom precis som han var, SUPERGLAD och det här var bland det allra bästa han visste, att hoppa. Han kunde verkligen stretcha ut sig låååångt, eller hoppa högt. En glad minnesbild helt enkelt. Som jag vill minnas Nevve.
 
 
 



Hjälm eller inte?

Alla gör som de vill, jag struntar i om man rider med eller utan hjälm. Är du under 18 är det målsmans ansvar, därefter ditt eget val.  Men något som jag tycker är lite underligt är att så många hävdar att de vill rida utan hjälm när de fotas, jag ser nämligen inte att det skulle vara värt risken att rida utan hjälm i jämförelse med hur mycket "bättre" bilder man får än om man hade haft hjälm.
 
Jag själv kan tycka att ridning utan hjälm är fint på stillastående porträttbilder, men faktum är att UNDER RIDNING ser det för hemskt ut med hår som fladdrar åt alla håll, det är ofta ganska skumma "frisyrer" som bildas under en galopp, och det tar inte så sällan fokus ifrån helheten. Jag vet, för de som envisas med att fotas utan hjälm när jag fotar, får jag sen försöka hitta användbara bilder på. Och jag lovar att det inte alltid är enkelt. Tjejen på bilden nedan tog jag över 300 bilder på och fick fem som funkade enligt mig, när hon rider. Stillastående, fine. Men inte i rörelse. Det är så många andra saker som OCKSÅ spelar in.
 
Det många inte tänker på är att när man fotar häst så är det MÅNGA aspekter som ska tas med när man bedömder bilder. För att påvisa varför jag inte riktigt välkomnar ryttare med lössläppt långt hår kommer liten lista med punkter på vad jag kollar efter när jag väljer "lämpliga" bilder för vidare redigering och som skickas till kunden.
 
Detta uppnås bara under HELT rätt förhållanden. Det här är en av fem vettiga ridbilder där jag tog över 300 ridbilder. Ett undantagsfall alltså. Hästen heter för övrigt Important Van't Heike och ryttaren är min kompis Sandra.
  • Hästens steg. En häst med benen spretande åt alla håll eller som fastnat på bild i fel del av steget ser konstig ut och verkar vara läge fram och högre bak så ryttaren sitter framåtlutad. SÅDÄR fint.
  • Gapar hästen? De flesta gapbilder raderas pga att det pratas mycket om ryttare med "gapiga" hästar i negativa ordalag, så ingen vill ha såna bilder ändå.
  • Sitter utrustningen snett? De bilder där det blir övertydligt att nosgrimman är sned eller liknande sorteras bort och tas inte som förstahandsval.
  • Ryttarens sits. Alla sitter olika och har någon eller några brister, jag försöker att ta de bilder där det är minst uppenbara fel i sitsen. Hellre en tå som dippar lite än framåtlutad och kutryggig.
  • Omgivningen. Är det massor av saker som tar fokus från ekipaget så testar jag att beskära eller ta bort saker, men ser det inte ut att funka så väljer jag redan från start en annan bild.
  • Blinkningar, öronspel, skänklar, armbågar och lipande är exempel på andra saker som sorteras bort.
När alla dessa aspekter är avklarade ska jag sen radera bilder på grund av att fartvinden gör att det blir ett skatbo eller döljer ansiktet? Ärligt talat. På med hjälmen är hästen rör sig. Nio gånger av tio bli det inte finare utan än med hjälm.
 
 
 



Snart dags igen

Det känns inte som att det är "imorgon" det är vår, men faktum är ju att det inte är så jättelångt kvar innan våren, och med den alla söta föl som kommer till världen. En del ha redan kikat ut i stora världen, andra kommer snart, och jag vet att jag kommer att fota lite föl ute på Nynäs när årets nykomling kommit till världen.
 
När jag tittar på de här bilderna jag tagit av lilla Titti (Letizia) så är det faktiskt lite svårt att se likheterna med den vackra treåringen som hon är idag. Inriden och allt... Här var hon ju bara några dagar gammal! Tiden går galet fort.
 
 
 
Om "fotoåret" har en höjdpunkt så skulle jag helt klart säga att det är våren, när alla underbara föl föds och allting blir grönt och fint. Att dagarna hela tiden blir längre så det finns mer och mer tid att fota är ju inte heller fel så klart!
 



Jag och bilder

Söndag.. segdag.. sitter och kollar igenom gamla bilder och hittar återigen en gammal favorit på mig och Nevve. Sen slår det mig.. jag har nästan aldrig fotats utan att ha ett eller flera djur med i bild. Det har alltid känts mer ok att vara med på bild när jag har djur med. Och jag har slagits av hur många som vägrat fotats i vanliga fall, men när det gäller att vara med på bild med sitt djur, då är de helt ok med det.
 
Jag började tänka lite och jag har nog bara en bild som jag är själv på nästan. Smått otroligt egentligen... Jag tänkte därför vara lite "generös" och visa den tillsammans med den här bilden på Nevve och mig som Tessan tog bara någon månad efter att jag börjat rida honom.
 
Foto: Theresé Karlsson och Sambon. (Den senare med mina instruktioner)
 
 



Hjälptyglar eller stjälptyglar?

Ju mindre "kläder" en häst har på sig, desto tydligare framgår det för mig att ryttaren är skicklig och att man samarbetar med sin häst i stället för att ha den som sin slav. En häst som spänns in med diverse hjälptyglar har sällan bra kontakt med den som sitter uppepå, den gör bara det man ber om för att den lärt sig att motstånd gör ont eller inte lönar sig, människan vinner ändå. Är det den typen av ridning vi vill ha egentligen?
 
Jag själv vill det i alla fall inte, och därför har jag nästan alltid bett att få ta bort olika hjälptyglar på lektionshästar och medryttarhästar osv. I allmänhet mottas min förfrågan med höjda ögonbryn men visst får jag testa.
Inte bara en gång har jag fått höra att "oj, den hästen brukar inte gå så bra utan sin hjälptygel". Men jag tror ärligt talat att den går lika bra med som utan, för jag tar alltid som vana att försöka visa hästen respekt och bli vän med den. Fast inte så många är villiga att testa att rida hästen utan alla tillbehör om det hänger något på hästens plats. Och att bli vän med en häst tar tid, mycket mer tid än att bara borsta och byta täcke varje dag.
 
Ekipaget på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra.
 
Mer än en gång har jag stått på framridningen på en tävling och sett ut över havet av hjälptyglar, inspänningar och alla knepiga bett som människan konstuerat för att hästen ska bli "mer lättriden". Nosgrimmor, bett, inspänningar och benskydd och annat hängs på våra hästar i överflöd, en del tror jag nästan hängs på av ren tradition mer än av nödvändighet. De få ekipage som visar sig på hoppbanan utan minsta hjälpmedel förutom sadel och träns och kanske ett par benskydd är ganska lätträknade. De som rider sin häst på vanligt tredelat bett likaså.
 
Jag tror att vi fostras in i att vi bestämmer över hästen, och att den ska göra som vi säger. Vilket förstås är helt rätt i viss omfattning, eftersom det är direkt livsfarligt att ha en häst som INTE respekterar dig på marken eller ryggen. Men det är skillnad på respekt och samarbete, eller tvång och lydnad.
Jag skulle gissa att många tror att de är väldigt duktiga ryttare, men skulle man ta av deras hästar allt utom sadel, träns med vanligt tredelat bett och benskydd, så skulle nog en hel del få en tankeställare. Utan sporrar, spö och hjälptyglar står man sig slätt mot en häst som inte jobbar av vilja utan av tvång. Jag skulle rekommendera de flesta att jobba på sin relation till hästen, se till att bli hästens bästa kompis och gör ROLIGA saker i stället för att tänka "prestation" hela tiden. Det gör så mycket, och det kommer gå så mycket lättare att rida när hästen själv vill och inte bara lyder för att du tvingar den på olika vis.
 
Med vänlig och konsekvent behandling kommer man mycket längre än med hjälpmedel som bara fyller en funktion just där och då. Enligt min mening borde varje ryttare ha som mål att slippa hjälptyglar, för att man redan har en bra relation med sin häst och litar på varandra. Det tar tid, men det är absolut inte omöjligt.
 
 
 



Seg helg

Sambon är borta, jag är hängig (igen, när ska jag bli frisk?) så jag ägnar mig åt att planera för mitt företag, och har hittat några "Sponsorekipage" som jag tänker fota för att få till en bättre portfolio när företaget väl kommer igång.  Jag funderar också på att ordna lite annan typ av samarbete med hästbloggare i närheten för att sprida ordet om mina bilder lite mer. Dessutom har jag också fått lite snurr på detta med fotodagar, nästa kommer jag nog att ordna på ridskolan för deras privatryttare och om det blir okejat, även för hyrryttarna.
 
Något som också slagit mig är att fråga på ridläger om de vill att jag kommer och fotar deltagarna, jag minns att mitt favoritställe Nybygget hade fotograf som kom redan när jag var där på praktik, och fotade rideleverna på varje läger, med sin häst.
 
Sen återstår förstås att planera in tävlingar som jag tänker bevaka. En del har jag skickat in förfrågan om pressackreditering till redan nu, andra har jag bara funderat på om jag ska åka till än så länge. Vi får se hur det blir!
Men det är i alla fall trevligt att ha något att distrahera sig med när man är ensam med barn och djur!
 
Inäggets ögongodis heter Jakob och är en frieservalack som står i ett stall där jag hjälpt till i ca ett år.
 



Gratis i brevlådan

Jag är inte bara hästälskare och fotograf samt hundägare och mamma/sambo. Jag älskar också gratis, och när jag var på SIHS förra året fick jag en talong som skulle skickas in för att ge mig ett gratisnr av Min Häst.
 
Idag landade det utlovade numret i min brevlåda, och jag blev lika nostalgisk som alltid över att läsa Mulle! Jag blir genuint glad av den tidningen, för den innebär mycket nostalgi för mig. Ungefär som Polluxklubben. Det var en del av min uppväxt och jag tycker det var en väldigt STOR del av uppväxten och bidrog mycket till hur jag ser på hästar idag. Så ja. 36 år gammal och läser Min Häst, det är jag det. And proud!!
 
En random bild jag tog under inomhusterrängtävlingen på SIHS får pryda inlägget. Och ja, jag hade dispens från kameraförbudet från Friends Arena.
 



Minnesdag

Idag gör jag ingenting mer än det jag måste, och kollar på minnen från min tid med Nevve. Inte jättekonstigt kanske. Sov väldigt dåligt i natt. Och kom fram till en sak som jag visserligen redan hade format som en "plan" men som jag ändå blev ännu mer driven i p g a detta: Jag kommer att göra mitt bästa för att hjälpa människor att skapa minnesbilder av sina hästar och ev andra djur genom mina bilder. Nu om någonsin inser jag hur mycket värt det kan vara att ha bilder att se tillbaka på. Anipic Djurfoto fanns redan i mitt huvud, men nu har jag sannerligen fått motivation att genomföra det än mer.
 
Foto: Jag själv
Foto: Sambon
Foto: Sambon
Foto: Theresé Karlsson
Foto: Nellie Lindberg
Foto: Marika Eriksson
Foto: Michelle Inerud



Lite av en chock

Idag fick jag veta något väldigt sorgligt, nämligen att min f d foderhäst Nevve fått vandra vidare idag. Han var visserligen ingen ungdom med sina 20 år, men det är väl ändå aldrig VÄNTAT att någon måste dö...
 
"Nämen hej, är det DU?" Nevve när jag kom till hans hage den där sista gången i December 2015 efter att inte ha träffat honom på över ett år. Den blicken, hela uttrycket är ren glädje..
 
Han gav mitt liv mening under 1,5 års tid och jag har massor av härliga bilder på både honom ensam och oss tillsammans, videoklipp på honom och oss och med mina barn.. en fantastiskt godhjärtad och vänlig häst var han på alla vis, men ändå hade han glimten i ögat och levnadsglad var han in i det sista.
Att jag inte var med honom in i slutet känns förstås tungt, men samtidigt valde jag själv av flera skäl att sluta rida honom, och han har gett många glada stunder till mig och min familj, så jag är tacksam för det.
 
Vänlig. Alltid vänlig.
 
I December var jag och sa hej till honom i samband med att jag fotade en annan häst i samma stall, och det var förstås känslosamt, men jag är väldigt glad att jag gjorde det med facit i hand. Jag tänkte först låta bli, men jag kunde liksom inte låta honom vara bara. Där finner jag lite tröst. Och att jag fick fram mobilen och tog en "Nelfie" med honom, den som skulle visa sig bli den sista, är jag så väldigt glad för, även om jag också tog några bilder med kameran också. Men mobilbilden kommer nog alltid ligga mig närmast.
 
Vårt sista möte. Ständigt spetsade öron och glad blick. Älskade Nevvinos.
 
Det är jobbigt att inse att jag aldrig mer kommer få träffa honom. Men jag är glad att han inte mår dåligt eller har ont och att han fick ett långt och lyckligt liv där jag fick en så stor del. Han kommer alltid att vara speciell för mig.
 
 



Zzzz

Hoppsan. Jag vet inte vad för skit jag har i kroppen, men jag lyckades verkligen sova igenom HELA dagen. Och jag är död ändå. Jag skulle faktiskt hellre se att den här infektionen eller viruset eller vad det nu är, bryter ut en gång för alla och sen är det borta, att gå runt som ett segel och bara vara trött och det konstant, är inte för skoj. Inte för mig, inte för familjen.
 
Jag avrundar med en bild som piggar upp lite, en bild jag tog när jag fotade arabstoet Norpan för ett par veckor sedan. Det var så underligt väder, snöflingor yrde i solen och det var stundtals regnbåge.. jag tycker det var jättefint även om jag tyvärr inte hann fånga regnbågen.
 
 
 
 



Upp och ner-dag

Idag kastades jag mellan glädje och sorg. Lucky RIders chefredaktör hörde nämligen av sig för att höra om jag var intresserad av att frilansa för deras tidning, hon hade sett bilder på min hemsida på Lill och Midnight och gillade dem och ville veta om jag kunde skriva med. Tja, det är väl upp till läsaren att avgöra, men jag har haft en av landets större hästbloggar under något år så lite har jag väl lärt mig.
Jag fick ett uppdrag att göra en provintervju med en westernmänniska, och det gick som på räls att hitta en som passade. Superkul!
 
Mindre kul var att höra att en av valparna i Heepas kull har en obotlig sjukdom som gör att den inte kan ta upp näring som den ska, det går förhoppningsvis att medicinera men det är ju så klart tråkigt att det skulle bli så. Vi håller tummarna för att det ska bli ett positivt svar på medicineringen, det var en av mina favoriter som liten så det känns ju lite extra förstås.
Men jag tillhör inte de som målar fan på väggen innnan jag vet hur något blir, så jag väntar med att sörja. Just nu är jag mest av allt glad. Men eftersom valparna var oerhört söta allihop så kan jag ju visa hur de såg ut och vad de hette. Medina är den vi har kvar själva idag.
 
 
Underbara fluffbollar, eller hur? :)



Attityd är skoj!

Jag måste bara säga att jag älskar attityd hos hästar. Det är så fasansfullt trist att se en häst som aldrig någonsin viftar på örat ens utan bara finner sig i allt. Visst är det skönt med en cool häst, men lite attityd tycker jag är uppfriskande, så länge det inte är något som är farligt. Idag fotade jag Midnight Pepper och hans matte och vi skrattade båda åt det faktum att Midnight verkligen verkade sura ihop när han bugade och inte fick någon riktig belöning.
Han plattade till öronen, visade tänderna och till och med gnisslade tänder, och vi skrattade så vi tjöt åt den demonstrationen av missnöje. Så fort matte klappade honom och gullade så blev han glad igen, men när hon försökte kräva en ny bugning fick hon tandagnissel och platta öron till svar igen, haha.
 
 
Och så undrar folk varför jag älskar hästar och djur i allmänhet? Det här är varför. De är såna personligheter!!



Gårdagens ridskolebesök

Igår kväll fick jag fotosug igen så det blev en sväng till ridskolan för att hälsa på någon timma. Gamla bekanta både på hästsidan och bland människorna blev det, vilket var skoj!
 
Hästen heter Rebecca, ryttaren heter Kajsa. Och de var snyggast i hela ridhuset!
Skye tillhör en av mina äldre hästvänner här i stan. Väldigt charmig kille!
Jag älskar att ta såna här typiska stallbilder. Höpåsar hör till vardagen.
Fantastiskt söt blick från ridskolehästen som sneglade på mig där jag gick fram och tillbaka.
 
 
Jag red bara någon termin på den här ridskolan innan jag skaffade medryttarhästar i stället, men jag gillar att vara där och fota och ta del av mysstämningen som råder, att bara kunna gå in och klappa lite häst utan att vara TVUNGEN att göra en massa foder inför morgondagen eller mocka och ströa är ganska lyxigt. Men jag brukar hjälpa till lite när jag ändå är där, om det är med sadling av någon häst eller att mocka lite eller vad det nu må vara som ska göras är olika, men jag gillar att känna att jag kan göra något. Dessutom är det roligt när man inte måste!



Mina bästa vänner

 
Försvarsmaktens Heepa, som vi hade på foder och sedan köpte för hon var för lugn för tjänst. Heepa är dessutom mamma till...
 
Medina. Världens i särklass gladaste, piggaste och mest energiska hund som älskar allt som människor kan hitta på tillsammans med henne. Vår lilla kärleksboll som vill ligga och kramas i sängen hela nätterna!
 
Och tja, jag klagar inte på hur kameran fungerar än så länge. Inomhusbild i skenet av en glödlampa utan blixt och ändå en sån ljus och fin bild på Heepa? I'm in love!
 



På små moln!

Jösses. Ikväll har jag varit på ridskolan med en person som ville sälja en Nikon D4S och fick prova att fota lite i ett av de sämre ridhus jag fotat i. Jag kan säga att det var väldigt skoj att testa lite olika objektiv och ett nytt kamerahus, och jag var verkligen på små moln när jag såg bilderna direkt i kameran. Borta var de suddiga svarta bilder som jag kunnat ta i det ridhuset förr, nu blev det plötsligt en helt ny värld! Min älskade sambo såg att jag gillade grejorna och nu kan jag alltså titulera mig Nikon-nörd, haha. Canon tar helt ok bilder men det är något med Nikon som jag inte kan sätta fingret på, som jag uppskattar mycket!
Några av kvällens testbilder:
 
Näst sista bilden.. svart häst. Den hade inte ens gått att urskilja med min gamla kamera. Förstår ni nu varför jag är så glad? Ingen av bilderna hade jag blixt på heller, jag fotar alltid utan blixt.

Jippi på ren svenska. Äntligen en vettig kamera att lära känna och jobba med.



Sjuk son, sjuk mamma

Blä. Idag vaknade jag av att stora sonen stod och hulkade på toaletten. Migränkräkning. Stackare, jag vet hur det känns att ha migrän och jag hade önskat att hans skulle fått slippa. Men hur som helst, vi blev hemma båda två idag och det kanske var bra, eftersom darriga jag (feber) fick hjälp att ta ut hundarna då. Jag älskar våra härliga hundar, men de är fruktansvärt starka när de är glada och är man då darrig är det inte någon härlig känsla att åka skridsko efter dem kan jag bara meddela... :)
Lucas piggade på sig ganska rejält efter toabesöket så han stannade kvar i skogen med oss. Frisk luft är bra för migrän även om det inte är jätteskoj att gå ut precis. Bilden tog jag bara i farten med mobilen, därav dålig kvalitet, men whatever, det är lite roligare än ingen bild alls!
 
 



Fotolek

Kunde inte sova i natt och lär inte få sova nu heller, det låter som att hela huset ska falla ihop.. Stamrenovering på gång här... Jätteskoj! (Anar någon lite ironi?)
Därför satte jag mig och trixade med några gamla bilder jag tog under Guldsporrarna 2015 i Lightroom. Jag letar fortfarande lite efter en stil på redigering som jag gillar, och jag tror jag börjar hitta den nu..
 
Märks det att jag gillar att kapa och inte ha med hela ekipaget? ;) Och ja, numera blir det logga på bilderna. Jag vill inte ha dem kringspridda på hela internet. Den som stjäl mina bilder utan skriftligt ok KOMMER att få en faktura att betala. Vill bara påpeka detta.



Vintrigt värre

Det är inte direkt jättevarmt ute just nu, men rätt så fint ändå... Man får väl helt enkelt tjata in det där "Det är FINT!" i skallen för att ens stå ut.... Kylan tär i alla fall på energin, Lucas la sig klockan 16 och Tim vid 19. Själv känner jag mig lite som ett korthus som snart ramlar omkull." Det är FINT. Det är FINT. Det är FINT." Det hjälper ju inte...



Frysig Fototdag

Idag har jag varit på Nynäs och haft min första fotodag där. Det innebär i praktiken att i stället för att folk säger "Åh, kan inte vi boka in något datum" och glömmer det på obestämd tid så bokade JAG in en dag då jag fanns tillgänglig hela dagen och gav de som ville en halvtimma av min tid. Det blev islänningen Snurre, fullblodet Molle och halvblodskorsningen Heron som fastnade på bilderna. Lite skoj med variation eftersom jag inte fotat vare sig Snurre eller Heron förr. Dock ganska kallt att vara där från tio på förmiddagen till tre på eftermiddagen i snö och snålblåst, men vad gör man inte för att lära sig kamerans egenskaper även i ruskväder? :)
 
 
Farbror Molle 24 år var inte alls trött och tråkig, han stod mer på bakbenen än något annat, kansgubben. Det blir så när man inte tillåts göra som man vill och blir frustrerad.
 
Farbror Heron 20 år var en goskille och ville mest mysa med matte.
 
Snurre som inte heller är en ungdom tog alla chanser att springa ifrån matte och busa, så honom tog vi till slut i grimma och grimskaft. Bushäst!
 



Välkommen!

Jag heter Jessica. Jag är född 1979 och har två barn, en sambo och en massa djur. Jag tycker det är askul att blogga, och jag älskar att fota djur. Jag har dessutom ridit i ca 30 år, är utbildad Hästskötare och har jobbat med hästar på alla nivåer från avdankade travare och brukshästar till western och hopphästar på OS-nivå. Dessutom har jag varit instruktör, beridare och haft flera hästar på foder eller som medryttarhästar. Kort sagt, jag har testat mycket och plockar det bästa från alla mina erfarenheter när jag skriver här på bloggen, som för övrigt är en "fortsättning" på min och bloggkollegan Agnes gamla Stalltjej.se. Nu har någon tagit den domänen och jag är ensam bloggare, så Stalltjejen.se passade bra.

Vill du kontakta mig går det bra att kommentera eller skicka ett mail:

Jessicaeriksson79@live.se