Hjälptyglar eller stjälptyglar?

Ju mindre "kläder" en häst har på sig, desto tydligare framgår det för mig att ryttaren är skicklig och att man samarbetar med sin häst i stället för att ha den som sin slav. En häst som spänns in med diverse hjälptyglar har sällan bra kontakt med den som sitter uppepå, den gör bara det man ber om för att den lärt sig att motstånd gör ont eller inte lönar sig, människan vinner ändå. Är det den typen av ridning vi vill ha egentligen?
 
Jag själv vill det i alla fall inte, och därför har jag nästan alltid bett att få ta bort olika hjälptyglar på lektionshästar och medryttarhästar osv. I allmänhet mottas min förfrågan med höjda ögonbryn men visst får jag testa.
Inte bara en gång har jag fått höra att "oj, den hästen brukar inte gå så bra utan sin hjälptygel". Men jag tror ärligt talat att den går lika bra med som utan, för jag tar alltid som vana att försöka visa hästen respekt och bli vän med den. Fast inte så många är villiga att testa att rida hästen utan alla tillbehör om det hänger något på hästens plats. Och att bli vän med en häst tar tid, mycket mer tid än att bara borsta och byta täcke varje dag.
 
Ekipaget på bilden har inget med innehållet i inlägget att göra.
 
Mer än en gång har jag stått på framridningen på en tävling och sett ut över havet av hjälptyglar, inspänningar och alla knepiga bett som människan konstuerat för att hästen ska bli "mer lättriden". Nosgrimmor, bett, inspänningar och benskydd och annat hängs på våra hästar i överflöd, en del tror jag nästan hängs på av ren tradition mer än av nödvändighet. De få ekipage som visar sig på hoppbanan utan minsta hjälpmedel förutom sadel och träns och kanske ett par benskydd är ganska lätträknade. De som rider sin häst på vanligt tredelat bett likaså.
 
Jag tror att vi fostras in i att vi bestämmer över hästen, och att den ska göra som vi säger. Vilket förstås är helt rätt i viss omfattning, eftersom det är direkt livsfarligt att ha en häst som INTE respekterar dig på marken eller ryggen. Men det är skillnad på respekt och samarbete, eller tvång och lydnad.
Jag skulle gissa att många tror att de är väldigt duktiga ryttare, men skulle man ta av deras hästar allt utom sadel, träns med vanligt tredelat bett och benskydd, så skulle nog en hel del få en tankeställare. Utan sporrar, spö och hjälptyglar står man sig slätt mot en häst som inte jobbar av vilja utan av tvång. Jag skulle rekommendera de flesta att jobba på sin relation till hästen, se till att bli hästens bästa kompis och gör ROLIGA saker i stället för att tänka "prestation" hela tiden. Det gör så mycket, och det kommer gå så mycket lättare att rida när hästen själv vill och inte bara lyder för att du tvingar den på olika vis.
 
Med vänlig och konsekvent behandling kommer man mycket längre än med hjälpmedel som bara fyller en funktion just där och då. Enligt min mening borde varje ryttare ha som mål att slippa hjälptyglar, för att man redan har en bra relation med sin häst och litar på varandra. Det tar tid, men det är absolut inte omöjligt.
 
 
 




Tjat

Något som facinerar mig lite är att bara för att jag fotar mycket DJUR så tror folk per automatik att jag är svinbra på att fota allt annat med, som nu senast när min familj underförstått nästan krävde att jag skulle dokumentera min mormors 70-årsdag. Och ja, jag tog lite bilder, men jag ville inte och jag är inte bra på att fota inomhus och framför allt inte när jag ska fota människor som inte vill vara med på bild!!
Jag har fått förfrågningar att fota bröllop också flera gånger, men inte heller det känner jag mig bekväm med. Det är inte min grej, dessvärre. Men folk tror uppenbart att bara för att jag fotar så mycket djur så kan och vill jag alltid fota allt annat också. NEJ det vill jag inte. Lägg ner. Och sluta för sjutton att tjata när jag är sjuk, jag pallar inte att greja med bilder jag hatar när jag inte har ork att gå på toa knappt.
/Irriterad


Nyare inlägg »