Minnesdag

Idag gör jag ingenting mer än det jag måste, och kollar på minnen från min tid med Nevve. Inte jättekonstigt kanske. Sov väldigt dåligt i natt. Och kom fram till en sak som jag visserligen redan hade format som en "plan" men som jag ändå blev ännu mer driven i p g a detta: Jag kommer att göra mitt bästa för att hjälpa människor att skapa minnesbilder av sina hästar och ev andra djur genom mina bilder. Nu om någonsin inser jag hur mycket värt det kan vara att ha bilder att se tillbaka på. Anipic Djurfoto fanns redan i mitt huvud, men nu har jag sannerligen fått motivation att genomföra det än mer.
 
Foto: Jag själv
Foto: Sambon
Foto: Sambon
Foto: Theresé Karlsson
Foto: Nellie Lindberg
Foto: Marika Eriksson
Foto: Michelle Inerud




Zzzz

Hoppsan. Jag vet inte vad för skit jag har i kroppen, men jag lyckades verkligen sova igenom HELA dagen. Och jag är död ändå. Jag skulle faktiskt hellre se att den här infektionen eller viruset eller vad det nu är, bryter ut en gång för alla och sen är det borta, att gå runt som ett segel och bara vara trött och det konstant, är inte för skoj. Inte för mig, inte för familjen.
 
Jag avrundar med en bild som piggar upp lite, en bild jag tog när jag fotade arabstoet Norpan för ett par veckor sedan. Det var så underligt väder, snöflingor yrde i solen och det var stundtals regnbåge.. jag tycker det var jättefint även om jag tyvärr inte hann fånga regnbågen.
 
 
 
 




Upp och ner-dag

Idag kastades jag mellan glädje och sorg. Lucky RIders chefredaktör hörde nämligen av sig för att höra om jag var intresserad av att frilansa för deras tidning, hon hade sett bilder på min hemsida på Lill och Midnight och gillade dem och ville veta om jag kunde skriva med. Tja, det är väl upp till läsaren att avgöra, men jag har haft en av landets större hästbloggar under något år så lite har jag väl lärt mig.
Jag fick ett uppdrag att göra en provintervju med en westernmänniska, och det gick som på räls att hitta en som passade. Superkul!
 
Mindre kul var att höra att en av valparna i Heepas kull har en obotlig sjukdom som gör att den inte kan ta upp näring som den ska, det går förhoppningsvis att medicinera men det är ju så klart tråkigt att det skulle bli så. Vi håller tummarna för att det ska bli ett positivt svar på medicineringen, det var en av mina favoriter som liten så det känns ju lite extra förstås.
Men jag tillhör inte de som målar fan på väggen innnan jag vet hur något blir, så jag väntar med att sörja. Just nu är jag mest av allt glad. Men eftersom valparna var oerhört söta allihop så kan jag ju visa hur de såg ut och vad de hette. Medina är den vi har kvar själva idag.
 
 
Underbara fluffbollar, eller hur? :)


« Tidigare inlägg